Textruta:

NYA PÅLAGOR FÖR TORG OCH MARKNADSHANDLARE

Lagändringar och myndigheternas tillämpning bidrar starkt till att möjligheten att försörja sig som torg och marknadshandlare blir allt svårare.

 

Kravet på kassaregister för den ambulerande handeln och alla turer kring problemen med tillämpningen av lagen är en av många spikar i kistan för den som sysslar med torg och marknadshandel.

Rättssäkerhet och trygghet för den som utövar det anrika knalleyrket är två begrepp som tyvärr sopas under mattan när det gäller lagstiftning och tillämpning.

 

Ett nytt ok att axla för kåren har spikats genom ett prejudikat som innebär att den som på sin resa till och från torget eller marknaden måste använda en färdskrivare när den totala vikten för fordonskombinationen (bil och påhängsvagn) överstiger 3,5 ton.

 

Det behövs ingen färdskrivare när jag med en fordonskombinationen som består av bil och husvagn, vars totalvikt överstiger 3,5 ton men ej överstiger 7,5, åker till en marknad som en vanlig besökare utan att bedriva någon försäljning. Men jag som knalle, måste vid samma fordonskombination och resa, ha en färdskrivare när jag ska bedriva försäljning på marknaden.

 

FÄRDSKRIVARE FÖR ALLA

Nyligen skapades ett prejudikat som innebär att torg och marknadshandlare tvingas använda färdskrivare i bilen när dom på sin resa till och från torg och marknader har ett fordon eller fordonskombination (bil och påhängsvagn) som väger över 3,5 ton.

 

En marknadsförsäljare med ovanstående fordonskombination och vikt blev stoppad av polisen när han var på väg till Tierps marknad. Det blev en fällande dom av Tingsrätten i Uppsala som överklagades till Svea Hovrätt som i sin tur fastställde Tingsrättens dom. Högsta Domstolen beviljade inte prövningstillstånd i målet, därför blev hovrättens dom ett svenskt prejudikat.

Frågan gäller om undantaget i artikel 3 h) i förordningen (EG) nr 561/2006 eller/och EU-domstolens dom C-317-12 innebär att torg och marknadshandlarnas transporter till och från torg och marknader är ”icke kommersiella transporter av gods” eller inte, är dom kommersiella ska det finnas färdskrivare i fordonet annars inte.

 

GODSTRANSPORTER UTAN FÄRDSKRIVARE BEHÖVER INTE STRIDA MOT FÖRORDNINGENS SYFTE.

Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 artikel 1 syftar förordningen bl.a. till att:

1. Harmonisera konkurrensvillkoren mellan olika landtransportsätt,

2. Förbättra arbetsförhållandena och trafiksäkerheten

3. Förbättrade arbetsmetoder inom vägtransportsektorn

 

MINA KOMMENTARER

Konkurrensvillkoren och trafiksäkerhet

Kör och vilotider kan dels dokumenteras på annat sätt utan att trafiksäkerheten för den skull blir sämre än när tiderna registreras i en färdskrivare. (Vilotidsbok)

Att en marknadshandlares har sin egen egendom i form av ställning, kassaregister, varor o.s.v. med sig i sitt fordon vid färd till och från marknaden kan inte på något vis inverka konkurrensmässigt på yrkestrafiken och strider därför inte mot förordningens syfte.

 

Arbetsförhållanden

Att knallen som själv kör sitt fordon får bättre arbetsförhållanden när det finns en färdskrivare i fordonet i stället för manuell notering av kör och vilotider (så som sker när det är godstarnsporter med fordon som väger under 3,5 ton) är osannolikt. Lika osannolikt och obekräftat är det att färdskrivare i torg och marknadshandlarnas fordon skulle förbättrar trafiksäkerheten. Om det inte finns färdskrivare i fordonet vid torg och marknadshandlarnas tidigare beskrivna resor strider därför inte mot förordningen syfte.

 

Arbetsmetoder

Någon förbättring av arbetsmetoder inom vägtransportsektorn sker inte därför att torg och marknadshandlare tvingas installera färdskrivare i sina fordon, (snarare tvärt om för knallarna med tanke på den belastning ett korrekt handhavande av en färdskrivare innebär) och strider därför inte mot förordningens syfte.

 

PROBLEM

Efter alla turer med kassaregister (där man helt enkelt blundar för att lagen och tillämpningen innebär stora problem för torg och marknadshandlarna) så inser jag naturligtvis svårigheten i att knallekåren kan förvänta sig anpassade regler som fungerar för torg och marknadshandlarna utan att det uppstår en massa problem när dom ska tillämpas i praktiken.

 

Domstolarna hänvisar bl.a. till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 vars syfte jag redan redogjort för och lämnat mina synpunkter på. Därutöver hänvisar domstolarna till några punkter i EU-domstolens mål C-317-12 för att motivera en fällande dom. Punkterna är nummer 18, 19, 20, 24.

 

Som synes ingår inte p) 28, 29 och 30) i domstolarnas argumentering.

De lyder i sin helhet så här:

28. Av punkterna 24–27 ovan framgår att förordning nr 561/2006, såsom kommissionen har anfört i sitt yttrande till domstolen, huvudsakligen är tillämplig på yrkesförare och inte på privata förare.

Min kommentar:

Jag ifrågasätter om jag verkligen är en ”yrkesförare” när jag med min fordonskombination som t.ex. består av bil och husvagn (vars vikt är mellan 3,5 och 7,5 ton) reser till och från en marknad medförande egendom som jag använder vid försäljning på marknaden?

 

29 Formuleringarna ”harmonisera konkurrensvillkoren”, ”förbättra arbetsförhållandena”, ”förbättra de sociala förhållandena för anställda” och ”förbättrade arbetsmetoder inom vägtransportsektorn” i skäl 17 och artikel 1 i förordning nr 561/2006 samt uttrycket ”i tjänsten” i artikel 4 c i samma förordning tyder på att denna förordning inte är tillämplig på den som i likhet med Daniel Lundberg inte är yrkesverksam som lastbilsförare och inte tillhandahåller transporttjänster, utan som i det aktuella fallet – på det sätt som beskrivs ovan i punkt 15 – för egen räkning transporterar den rallybil som han eller hon framför som rallyförare på amatörnivå och transporten uteslutande sker inom ramen för vederbörandes hobbyverksamhet.

Min kommentar:

I domen som inte fick prövning i Högsta Domstolen var föraren varken yrkesverksam som lastbilsförare och han tillhandahåller inte transporttjänster, han transporterade för egen räkning.

 

30 Vid tolkningen av undantaget enligt artikel 3 h i förordning nr 561/2006 ska det för det tredje erinras om detta undantags syfte och om de mål som eftersträvas med denna förordning.

Min kommentar:

Se mina kommentarer till syftet med förordningen som jag redan skrivit.

 

Domstolens bedömningen i det aktuell prejudikatet är även bl.a. att:

”En transport som äger rum med syfte att möjliggöra bolagets verksamhet torde behöva genomföras på ett sätt som tillgodoser kraven på kör- och vilotider. Annars skulle näringsidkare vars huvudsakliga verksamhet består i att transportera gods försätts i en ofördelaktig konkurrenssituation gentemot bolag som själva sköter sina transporter. Ett sådant undantag skulle även öka risken för en försämrad trafiksäkerhet”.

Min kommentar:

Kör och vilotider kan dels dokumenteras på annat sätt så som tidigare beskirivits utan att trafiksäkerheten för den skull påverkas jämfört med nyttjande av färdskrivare.

Att en marknadshandlares har sin egen egendom i form av ställning, kassaregister, varor o.s.v. med sig i sitt fordon vid färd till och från marknaden kan inte på något vis inverka konkurrensmässigt på yrkestrafiken.

Anmärkningsvärt är om domstolar har uppfattningen att torg och marknadshandlare själva tar med sig sin egendom p.g.a. att dom inte behöver ha en färdskrivare i sitt fordon. Att torg och marknadshandlare skulle börja betala och nyttja andra för att transportera deras egendom till och från torg och marknader p.g.a. krav på färdskrivare är det med största sannolikhet enbart domstolar som tror på.

 

SVEA HOVRÄTT BEGÄRDE FÖRHANDSAVGÖRANDE.

Svea Hovrätt begärde förhandsavgörande i juli 2012 avseende tolkning av begreppet ”icke-kommersiell transport av gods”, i den mening som avses i förordning (EG) nr 561/2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet. Begäran framställdes i ett brottmål där åtal väckts mot Daniel Lundberg för att han vid transport inte hade iakttagit skyldigheten att installera och använda godkänd färdskrivare i lastbil. Daniel Lundberg hade hävdat att transporten företagits inom ramen för hobbyverksamhet, finansierad delvis genom sponsring. EU-domstolen fann att Svea Hovrätt genom två frågor, vilka prövades tillsammans, ville få svar på om begreppet ”icke-kommersiell transport av gods” i artikel 3 h i förordningen nr 561/2006 ska tolkas så, att det omfattar transport av gods som enskild utför för sin egen räkning och som uteslutande sker inom ramen för en hobbyverksamhet, när denna verksamhet delvis finansieras genom ekonomiska bidrag från utomstående och någon ersättning inte utgår för transporten. – EUdomstolen kom fram till följande i dom 2013-10-03 (mål C 317/12): Begreppet ”ickekommersiell transport av gods” i artikel 3 h i förordning (EG) nr 561/2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av förordningarna (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av förordning (EEG) nr 3820/85 ska tolkas så, att det omfattar transport av gods som enskild utför för sin egen räkning och uteslutande inom ramen för en hobbyverksamhet, när denna verksamhet delvis finansieras genom ekonomiska bidrag från utomstående och någon ersättning inte utgår för transporten.

Min kommentar:

Därmed borde saken vara klar, att när transport av gods som enskild utför för sin egen räkning och uteslutande inom ramen för en hobbyverksamhet, och när denna verksamhet delvis finansieras genom ekonomiska bidrag från utomstående och någon ersättning inte utgår för transporten så är det en ”icke kommersiell transport av gods”.

Men jag skulle bestrida att det därmed är ett villkor som skall uppfyllas för att vara en ”icke kommersiell transport av gods” . Således kan betydelsen av formuleringen ”omfattar” i det här fallet tolkas olika. Men jag anser att det i det här fallet är ett jakande svar på Svea Hovrätts förfrågan om den tilltalades förhållanden kan anses vara ok för att gå under undantaget ”icke kommersiell transport av gods” och på så vis frias i målet fast han inte hade någon färdskrivare. Och det har ju EU domstolen då sagt ok till genom sin dom, men därför kan jag inte se att det skulle vara ett villkor för att bedömas som en ”icke kommersiell transport av gods” så som transportstyrelsen vill göra gällande.

Om villkoret för att undantaget ”icke kommersiella transporter av gods” (skulle vara så som Transportstyrelsen anger i sin promemoria rörande kör- och vilotider) innebär det att undantaget endast gäller för ”transport av gods som enskild utför för sin egen räkning och/eller uteslutande inom ramen för en hobbyverksamhet, även när denna verksamhet delvis finansieras genom ekonomiska bidrag från utomstående och någon ersättning inte utgår för transporten.” Det är något som återigen innebär att av två likvärdiga transporter behöver den ena inte ha någon färdskrivare men den andra skall vara försedd med färdskrivare trots att det inte strider mot förordningens syfte, att det inte utgår någon ersättning för transporten, att föraren inte är yrkesverksam som lastbilsförare eller tillhandahåller transporttjänster, att föraren för egen del transporterar sig och sin egen egendom till en marknadsplats på exakt samma sätt som den som inte behöver ha någon färdskrivare.

 

Om detta inte går att lösa på något vis så anser jag att ett nationellt undantag för den här kategorin godstransporter är lika viktigt som de övriga nationella undantagen.

 

Stig Wiklund

Artikelnamn

Förnamn

Efternamn

Din mailadress

Kommentar

KOMMENTERA

Börja med att ange rubriken på den artikel du vill kommentera

Efter granskning och godkännande publiceras din kommentar, även ditt för och efternamn publiceras, dock inte din e-postadress.