Klicka på rubriken som visas för att läsa artikel 

Till Sveriges Riksbank                     2025-09-16

Skrivelse med anledning av svar och hänvisning från Konsumentverket

”Konsumentverket hävdar att butiker, näringsidkare och banker själva ensidigt utan konsumentens godkännande kan neka att ta emot kontanter.”

Det saknas dock stöd i befintlig lagtext där det klart framgår att ett sådant förfarande är möjligt, och i övrigt så stämmer det ej heller med konsumenternas intressen som konsumentverket har att bevaka, så därför önskar jag tacksamt få svar på några frågor.

När jag ställer följande frågor till Konsumentverket:

1. Är det konsumentverket som tagit detta beslut?
2. På vilka grunder och när?
3. Vem har tagit beslutet om det inte är konsumentverket?

 blir jag hänvisad till Riksbanken och med en länk som går till Riksbankens sida med frågor och svar.

Sidan inleds med följande text:

”I Sverige är kontanter enligt riksbankslagen lagliga betalningsmedel och det betyder att vi ska kunna betala med dem överallt. Men den regeln kan avtalas bort av till exempel affärer och restauranger via den så kallade avtalsfriheten. En butik kan alltså i princip vägra att acceptera kontanter överhuvudtaget, vägra att acceptera mynt eller vissa valörer (till exempel tusenlappar). För kunden underlättar det att få informationen i god tid, till exempel genom en skylt på dörren, så att det går att välja om man vill handla där eller gå någon annanstans.”

Den osanna texten har uppenbarligen konsumentverket tagit fasta på och som är grunden till deras agerande när det gäller att marknadsföra osanningen att till exempel butiker och andra ensidigt och utan konsumentens acceptans har laglig rätt att neka kontanter.

Det är ofattbart att Riksbanken och Konsumentverket tillsammans har lyckats skada tillvaron så omfattande för tusentals konsumenter i landet och som endast gynnar banker och företagare.

Ett avtal uppstår när någon ger ett anbud (ett erbjudande) och den andra parten ger en accept (ett godkännande svar) som är exakt likalydande. Denna process kallas anbud och accept, och enligt den svenska löftesprincipen blir avtalet bindande när accepten når anbudsgivaren.

CITAT 1 

"Men den regeln kan avtalas bort av till exempel affärer och restauranger via den så kallade avtalsfriheten." Står det i svaret.

Men det stämmer inte. Så här skrev HFD i sin prejudicerande dom HFD 2015:49:

 "I vissa fall kan parterna avtala om att betalning ska ske med andra betalningsmedel än kontanter." Där står ingenting om att ”den regeln kan avtalas bort”.

Dessutom poängterar HFD: "Betalningsmedlen sedlar och mynt har av lagstiftaren getts en särställning."

CITAT 2 

"En butik kan alltså i princip vägra att acceptera kontanter överhuvudtaget, vägra att acceptera mynt eller vissa valörer (till exempel tusenlappar)." Står det i svaret

Men så här beskrev HFD den rättsliga regleringen:

"Enligt 9 kap. 14 § regeringsformen är det endast Riksbanken som har rätt att ge ut sedlar och mynt. Enligt 5 kap. 1 § andra stycket riksbankslagen är sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken lagliga betalningsmedel. I förarbetena anges att detta innebär att var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning (prop. 1986/87:143 s. 64)."

Enligt 4 kap. 12 § lag (2022:1568) om Sveriges Riksbank är kontanter och beredskapspengar lagliga betalningsmedel. Bestämmelsen motsvarar 5 kap. 1 § andra stycket i 1988 års riksbankslag med den enda skillnaden att numera är även beredskapspengar lagliga betalningsmedel.

Endast ett grundlagsskyddat betalningsmedel

Eftersom inget beslut fattats i Riksdagen om införandet av ett av Riksbanken utgivet digitalt betalningsmedel för SEK inom valutaområdet Sverige, s.k. e-krona, och Beredskapspengar inte är i cirkulation, existerar endast ett grundlagsskyddat betalningsmedel i Sverige, Riksbankens sedlar och mynt (= svenska kontanter).

Avtalsfriheten

När det gäller avtalsfriheten, som för civilrättsliga förhållanden innebär frihet för parterna att ömsesidigt teckna avtal om annat betalningsmedel för varor och tjänster som saluförs inom Sverige i statsvalutan SEK, saknar näringsidkare stöd av lag för att, som Riksbanken påstår, ensidigt avtala bort skyldigheten enligt Riksbankslagen "att var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning” (prop. 1986/87:143 s. 64). 

Oacceptabel diskriminering

Om inte näringsidkaren och kunden ömsesidigt kommer överens om "att betalning ska ske med andra betalningsmedel än kontanter” som innebär att betalning sker genom betalningsmetoden Direkt betalning med befriande verkan, d.v.s. genom avtal om betalningsmetoden Kravhantering, där betalningen förflyttas i tid och/eller rum med hjälp av tredje part, innebär det en så utstuderad diskriminering av stora grupper i samhället är oacceptabel.

För de grupper i samhället som Riksbanken har i uppdrag att medge ekonomisk delaktighet i samhället genom tillverkning av egenkontrollerbara (extra viktigt för funktionshindrade) sedlar och mynt med taktila kännemärken (extra viktigt för synskadade) innebär butikers kontantvägran även olaga diskriminering.

Stig Wiklund

Slussvägen 1

77294 Grängesberg

g-produktion@telia.com